Torbjörn Becker och Martin Kragh inleder i deras publicerade krönika hos Utrikesmagasinet - Utrikespolitiska Instittutets Nättidning, med att coronakrisen handlar globalt om att hantera två delvis relaterade problem. Å ena sidan en kraftfull ekonomisk inbromsning, något som hotar enskilda länders välstånd men också det globaliserade handelssystem som alla länder är beroende av. Å andra sidan de politiska maktförskjutningar som kan uppstå i den ekonomiska krisens kölvatten, och i sin tur påverka den internationella ordningen framgent.

Sverige är en liten öppen ekonomi med stort beroende av vår omvärld, och stabilitet i vår omvärld är ett nationellt egenintresse. Svensk utrikespolitik har traditionellt vilat på antagandet att säkerhet, inte minst för småstater, främjas genom multilaterala organisationer. Det har i sin tur skapat en förväntan att Sverige ska bidra när internationella krisappeller uppstår.

Den främsta politiska risken är att pandemins chockeffekter stärker de auktoritära krafterna. En reell eller upplevd frånvaro av ledarskap i USA och EU skapar ett vakuum, där inte minst Kina har en ambition att träda in. Det handlar om att etablera ett narrativ på tre olika nivåer: vilket land som mest framgångsrikt hanterar dels sin inhemska kris, dels förmår stötta andra länder och samtidigt leda utformningen av ett globalt svar på pandemin.

Den pågående krisen har förstärkt en redan existerande misstro mellan Kina och västmakterna. Pekings desinformationskampanjer om virusets ursprung, lär enbart fördjupa denna klyfta. Den centrala frågan är emellertid en annan: huruvida Kina och andra auktoritära stormakter kommer uppfattas av omvärlden som mer kapabla och effektiva i hanteringen av viktiga samhällsproblem.

Kina har skickat medicinsk och annan teknisk utrustning till olika länder och regioner, från Italien i EU till Östeuropa, Mellanöstern och Afrika. Även Ryssland har följt efter, bland annat med en last medicinsk utrustning till USA. Även om den praktiska betydelsen av detta stöd i många fall är begränsad är den geopolitiska dimensionen uppenbar: Framförallt Kinas kapacitet att leverera offentliga nyttigheter i en tid av kris ställs i kontrast mot EU:s och USA:s upplevda institutionella brister.

Läs den andra delen av krönikan här: "Pandemins chockeffekter och det auktoritära hotet", Utrikesmagasinet, 2020.